?????
Livet är mycket konstigt, hur man än vrider och vänder på det. Mycket konstigt.
Det är till exempel ett obestridligt faktum att vi alla är gjorda av samma ämne som dom mest intelligenta, kreativa, fantastiska livsformerna i hela universum. Dessutom så är vi sammansatta av precis samma materia som dom högsta bergen på jorden och dom starkast lysande stjärnorna i vår galax. Det här gäller förstås också potatisar, sniglar och köttfärslimpor - kanske är det därför som det är så mycket här i levet som är svårt att förstå.
Till att börja med, varför är vi så överdrivet imponerade och intresserade av stora dåd och ting, när det faktiskt är dom pyttesmå sakerna som tillsammans gör det stora möjligt?
Varför försöker vi alltid skapa egna små världar där vi kan inbilla oss att vi har fullständig koll på vår tillvaro, när vi ändå bara kan vara helt säkra på att vi inte har det? Varför fortsätter vi att tjata om att det viktigaste av allt är att vara sig själv, och sen finna oss i att vara pinsamt lika i så gott som allt här i livet?
Varför tror barn på älvor när vuxna inte gör det? Och varför hakar vi upp oss på sånt som vi inte är överens om, när det ju är skillnaderna som gör livet intressant? Halva världen är trots allt upp och ner, så det finns absolut ingen anledning att vi skulle vara överens om allting. Inte ens nåt så självklart som att man inte ska tugga med öppen är så accepterat som man tror.
Varför väljer vi att bråka och slåss när känslorna svallar, när det är mindre farligt, mycket roligare och lika avslappnande att dansa salsa? Och varför dras vi till vår egen art, när vi ändå har så många taggar utåt kring våra innersta tankar och känslor att vi aldrig kommer någon riktigt nära? Kanske känner man sig förvirrad av att livet inte alltid är vad det verkar.
Vår art är fullt upptagen av sitt yttre.
Vi har alla skygglappar på och ser bara det vi vill se. När vi till slut öppnar ögonen blir vi nog chockade av hur blinda vi har varit när vi betraktat världen och fått den att stämma med våra egna små planer. Med skygglapparna borta kan vi titta närmare på oss själva och ställa sakliga frågor om universum och vår plats i universum och vår plats i det. Med andra ord, söka meningen med livet.
Så vad är meningen med livet? Tja, det sägs ju ofta att "livet är en resa", men vart? En del säger att livet går ut på att söka kunskap. Om det stämmer, varför klär sig då kloka människor så illa?
Somliga säger att livet inte har någon mening, det bara "är". Jösses, va djupt! Sedan finns det dom som menar att vi bara är här för att bilda familj. När allt kommer omkring ligger vårt desperata behov av att fortplanta oss i våra gener. Det skulle i såna fall betyda att hela vår existens styrs av våra primitiva sexuella behov. Visst en långhelg, men hela vår existens? Jag skulle inte tro det.
Kom bara lite närmare så ska du få veta en hemlighet..... ALLT DET HÄR ÄR KORKAT!!!
Det enda tema som klingar genom alla dessa teorier om livet är kärleken. Kärlek, i all dess bräcklighet, är den enda mäktiga och bestående kraft som ger verklig mening åt vårt dagliga liv. Jag pratar förstås inte om romantiskt puss och kram, även om det också är rätt häftigt. Det är ett välkänt faktum att ett brustet hjärta gör mycket mera ont än citron i ett litet skärsår. Men den kärlek jag pratar om är elden som brinner inom oss alla, den inre värme som hindrar våra själar att frysa i förtvivlan om vintern. Det är kärleken till själva livet. Det är rösten som säger "Hylla livet, skapa!" Den ger dig lust och får dig att förstå att vissa saker här i livet är värda att dö för, men ännu fler är värda att leva för.
Det är till exempel ett obestridligt faktum att vi alla är gjorda av samma ämne som dom mest intelligenta, kreativa, fantastiska livsformerna i hela universum. Dessutom så är vi sammansatta av precis samma materia som dom högsta bergen på jorden och dom starkast lysande stjärnorna i vår galax. Det här gäller förstås också potatisar, sniglar och köttfärslimpor - kanske är det därför som det är så mycket här i levet som är svårt att förstå.
Till att börja med, varför är vi så överdrivet imponerade och intresserade av stora dåd och ting, när det faktiskt är dom pyttesmå sakerna som tillsammans gör det stora möjligt?
Varför försöker vi alltid skapa egna små världar där vi kan inbilla oss att vi har fullständig koll på vår tillvaro, när vi ändå bara kan vara helt säkra på att vi inte har det? Varför fortsätter vi att tjata om att det viktigaste av allt är att vara sig själv, och sen finna oss i att vara pinsamt lika i så gott som allt här i livet?
Varför tror barn på älvor när vuxna inte gör det? Och varför hakar vi upp oss på sånt som vi inte är överens om, när det ju är skillnaderna som gör livet intressant? Halva världen är trots allt upp och ner, så det finns absolut ingen anledning att vi skulle vara överens om allting. Inte ens nåt så självklart som att man inte ska tugga med öppen är så accepterat som man tror.
Varför väljer vi att bråka och slåss när känslorna svallar, när det är mindre farligt, mycket roligare och lika avslappnande att dansa salsa? Och varför dras vi till vår egen art, när vi ändå har så många taggar utåt kring våra innersta tankar och känslor att vi aldrig kommer någon riktigt nära? Kanske känner man sig förvirrad av att livet inte alltid är vad det verkar.
Vår art är fullt upptagen av sitt yttre.
Vi har alla skygglappar på och ser bara det vi vill se. När vi till slut öppnar ögonen blir vi nog chockade av hur blinda vi har varit när vi betraktat världen och fått den att stämma med våra egna små planer. Med skygglapparna borta kan vi titta närmare på oss själva och ställa sakliga frågor om universum och vår plats i universum och vår plats i det. Med andra ord, söka meningen med livet.
Så vad är meningen med livet? Tja, det sägs ju ofta att "livet är en resa", men vart? En del säger att livet går ut på att söka kunskap. Om det stämmer, varför klär sig då kloka människor så illa?
Somliga säger att livet inte har någon mening, det bara "är". Jösses, va djupt! Sedan finns det dom som menar att vi bara är här för att bilda familj. När allt kommer omkring ligger vårt desperata behov av att fortplanta oss i våra gener. Det skulle i såna fall betyda att hela vår existens styrs av våra primitiva sexuella behov. Visst en långhelg, men hela vår existens? Jag skulle inte tro det.
Kom bara lite närmare så ska du få veta en hemlighet..... ALLT DET HÄR ÄR KORKAT!!!
Det enda tema som klingar genom alla dessa teorier om livet är kärleken. Kärlek, i all dess bräcklighet, är den enda mäktiga och bestående kraft som ger verklig mening åt vårt dagliga liv. Jag pratar förstås inte om romantiskt puss och kram, även om det också är rätt häftigt. Det är ett välkänt faktum att ett brustet hjärta gör mycket mera ont än citron i ett litet skärsår. Men den kärlek jag pratar om är elden som brinner inom oss alla, den inre värme som hindrar våra själar att frysa i förtvivlan om vintern. Det är kärleken till själva livet. Det är rösten som säger "Hylla livet, skapa!" Den ger dig lust och får dig att förstå att vissa saker här i livet är värda att dö för, men ännu fler är värda att leva för.
Kommentarer
Trackback
