Theresia

Har ni någonsin haft den där känslan att hela ens värld kretsar kring en person? Vad den gör, känner och tycker? Har ni någonsin suttit framför telefonen, väntandes, och så hoppfullt hoppats på att den skall plinga till och det skall vara just den person ni tänker på, på andra sidan luren? Idioter, ni får fan se till att skaffa ett liv.

Jag är inte helt säker på vad det är för människor som kommer läsa det här inlägget. Vilka åldersgrupper jag når. Något mer, jag på inga möjliga sätt kan ha den minsta susning om, det är vilka upplevelser mina läsare har bakom sig. Dessa upplevelser är väldigt värdefulla i det här inlägget specifikt, just därför att ni kommer alla tolka det på olika nivåer. Vad kan vara mer relevant i en blogg, år 2007, än kärlek? Den där magiska känslan av lyckorus, som lever överallt - i allt och alla. Som kommer i alla former, och hittas i alla skepnader. Som letar sig in i våra själar och berikar, samt ärrar och utvecklar oss.

Jag är inte helt hundra på hur inlägget kommer att se ut. Hur mycket klokare ni blir, hur mycket klokare jag blir. Dock, känslan av lyckorus, men framförallt: Den där passionerade känslan av liv, kan inte komma tydligare än i en kärlekskänsla. En lyckad sådan, bör tilläggas.

Man kan bara gissa sig till antalet skrivna ord, tecken och inlägg, samt artiklar, om just detta fenomen. Så, vad finns det egentligen att tillägga? Hur har jag ens chans att skriva ett inlägg som inte rapar klyschor och plagiat? Bör jag ha ett budskap? Bör jag ha svaren ni länge letat efter? Skall jag aldrig någonsin komma till sak? Förlåt mig, jag skall inte dra ut på skiten alldeles för länge. Kom dock ihåg: Tålamod är en dygd. Eller var det synd?

Jag vill innan inledningen, klargöra för samtliga ord-tydare att jag varken heter Dr. Phil eller under någon form läst mig bildad på psykologi.

Kärlek alltså. Känner ni styrkan i ordet? Kärlek. En väldigt omfattande känsla. En känsla på gott och ont. En känsla härstammad från hjärtat. En stark inlevelse av något. En inlevelse som tar över människors kroppar och beroende på vilken form den kommer i, försvartar förnuftet - som hålls av hjärnan. Man blir tagen av hjärtat, men om man bortser från hjärnan så kan hjärtat vilseleda en riktigt ordentligt - just för att det organet endast ser det goda.

Alla varelser tolkar saker och känslor olika beroende på genetik, miljö och upplevelser. Det hela utgår alltså från en själv. Hur man är, samt varför man blivit det. De lättare kärleksgnistorna är de man själv kan kontrollera - oberoende någon annan. Exempelvis kärleken till ett djur. Ett djur är oberoende ditt dåliga morgonhumör. Ett djur bryr sig inte om ditt bryska uttalande kring dennes fula yttre. Det finns alltså inga risker. Djuret vill endast älska dig och bli älskad tillbaka på dina vilkor, oavsett vilket djur det är. It's a win-win-situation.

Dock, när kärleken blir beroende av två människors känslor för varandra, det är då det komplicerade börjar. Antalet faktorer som påverkar, är så fascinerande många, att det inte hinns med på 20 000 tecken. Än mindre att förklara dem detaljerat. Sånt skit, mina nyduschade rövslickare, kan man dock tala djupare kring i ett samtal med farbror psykolog. Dessa får pengar för att lyssna på er, detta får inte jag. Därmed avböjer jag all post kring "varför älskar min pojkvän inte mig längre?". Hur skall jag veta? Beror förmodligen på din fittpiercing.

En fin övergång vore en fin fortsättning. Denna fortsättning heter beroende. Ytterligare en vilseledande faktor. Hur många av er, kan med största möjliga lugn, säga att ni inte fått för er en massa känslor, som egentligen aldrig funnits? Ni önskade er så intensivt, så bedjande, så kraftfullt, en känsla av att vara behövd och älskad, att den ni föll för, egentligen var ett det - ni blev kär i kärleken. Ni slukades levande av besattheten. Besatthet för begär. Begäret av lycka.

Från en faktor till en annan - rädsla. Tillsammans med kärlek, de starkaste känslorna vi har. Båda i högsta relativitet i ett förhållande. Faktum är: Man måste våga för att vinna! Man måste våga låta någon vidröra ens hjärta. Man måste våga släppa taget. Våga falla handlöst mot den hårda kalla marken, blödandes, gråtandes - och så rädd för framtida smärta, att man velat stoppa det hela med smärta, och kanske till och med död. Våga förlora sig själv för ett ögonblick. Låta ödets allsmäktiga handflator gnida sig varma runt ens själ. Våga låta sig förnedras och förödmjukas, såras och skadas, i jakt efter den sanna kärleken - den sanna lyckan.

Fruktan för smärta kan få den allra tuffaste att stelna av skräck. Men utan smärta, vad vore då lycka värt? Berätta det för mig, ni får fem minuters betänketid.

Tyvärr, ni får inga fem minuter. Jag är väl heller ingen diktator? Sitt upprätt för helvete!

Livet vore ointressant utan smärta. Det är en del av ett "måste" i denna värld. Liksom onda människor måste finnas för att kunna belysa de goda. Hur skall någonting kunna vara toppen, om ingenting får vara botten?

En del av er har blivit så skadade. Så förnedrade. Så förstörda, att ni börjat tvivla på kärleken. Och er själva. Tankarna över det där lyckliga livet, vart tog dem vägen? De försvann med ditt självförtroende. En del av er har legat sömnlös om natten, gråtandes, i övervägande om Ert liv verkligen är värt att levas. Smärtan är så överväldigande, så den där kniven i lådan, inte längre återfinns i köket. Den ligger på ditt nattduksbord, skinandes i reflektion. Men, är den kniven lösningen på alla problem? Kommer den kniven skänka dig lycka? Men du kanske inte ber om lycka? Du ber om ett avslut. För döden, för dig, är ett slut på allt. Du väljer att inte känna någonting, istället för att känna smärta, inte sant? Du funderar på att ge upp - just när det blivit intressant. För hur mycket utvecklas man som person i ständig medgång? Inte mycket. Det är smärtan som utvecklar oss. Det är hanteringen av denna som gör oss till den vi är. Men du väljer alltså att inte hantera den alls, du kastar in handduken?

Känns livet hopplöst och du kommer aldrig bli lycklig? Fokusera för ett tag på den lycka du personligen kan frambringa - utan beroendet av någon. Kärlek är något du själv inte kan ro hem, det handlar om två personer. Det krävs bara en person för att förstöra en kärlek mellan två personer. Det spelar ingen roll hur vacker din morgonfrilla är, hur sexig din rumpa eller hur väl noppade ögonbryn du har, allt kan hända oavsett utsida, oavsett insida, oavsett allt.

Lär dig att mittpricken heter Bulls Eye, sporten heter Dart och spelarna är asfulla på lördagar - börja kasta pil! Allt du behöver är lite precision och en schysst darttavla. Finns billigt att köpa. Ägna dig åt livet - utan kärlek till partner, för en stund. Finn dig själv. Utvecklas. Väx som människa. Utmana dig själv!


En tanke for genom för att påminnas om din saknad
Du är saknad nu och för alltid

Flames to dust why must all good things come
to an end 18!1 -07

RIP
Thomas