Theresia

Lite i sista minuten upptåg men fick med mig Dyngis eftersom att få med sig
en karl på en sån grej är dömt till att misslyckas ialf med min =)

Så kan bara säga se den och åter igen se den skratt,lite gråt och mera skratt

säger bara igen igen igen =)

Har ni någonsin haft den där känslan att hela ens värld kretsar kring en person? Vad den gör, känner och tycker? Har ni någonsin suttit framför telefonen, väntandes, och så hoppfullt hoppats på att den skall plinga till och det skall vara just den person ni tänker på, på andra sidan luren? Idioter, ni får fan se till att skaffa ett liv.

Jag är inte helt säker på vad det är för människor som kommer läsa det här inlägget. Vilka åldersgrupper jag når. Något mer, jag på inga möjliga sätt kan ha den minsta susning om, det är vilka upplevelser mina läsare har bakom sig. Dessa upplevelser är väldigt värdefulla i det här inlägget specifikt, just därför att ni kommer alla tolka det på olika nivåer. Vad kan vara mer relevant i en blogg, år 2007, än kärlek? Den där magiska känslan av lyckorus, som lever överallt - i allt och alla. Som kommer i alla former, och hittas i alla skepnader. Som letar sig in i våra själar och berikar, samt ärrar och utvecklar oss.

Jag är inte helt hundra på hur inlägget kommer att se ut. Hur mycket klokare ni blir, hur mycket klokare jag blir. Dock, känslan av lyckorus, men framförallt: Den där passionerade känslan av liv, kan inte komma tydligare än i en kärlekskänsla. En lyckad sådan, bör tilläggas.

Man kan bara gissa sig till antalet skrivna ord, tecken och inlägg, samt artiklar, om just detta fenomen. Så, vad finns det egentligen att tillägga? Hur har jag ens chans att skriva ett inlägg som inte rapar klyschor och plagiat? Bör jag ha ett budskap? Bör jag ha svaren ni länge letat efter? Skall jag aldrig någonsin komma till sak? Förlåt mig, jag skall inte dra ut på skiten alldeles för länge. Kom dock ihåg: Tålamod är en dygd. Eller var det synd?

Jag vill innan inledningen, klargöra för samtliga ord-tydare att jag varken heter Dr. Phil eller under någon form läst mig bildad på psykologi.

Kärlek alltså. Känner ni styrkan i ordet? Kärlek. En väldigt omfattande känsla. En känsla på gott och ont. En känsla härstammad från hjärtat. En stark inlevelse av något. En inlevelse som tar över människors kroppar och beroende på vilken form den kommer i, försvartar förnuftet - som hålls av hjärnan. Man blir tagen av hjärtat, men om man bortser från hjärnan så kan hjärtat vilseleda en riktigt ordentligt - just för att det organet endast ser det goda.

Alla varelser tolkar saker och känslor olika beroende på genetik, miljö och upplevelser. Det hela utgår alltså från en själv. Hur man är, samt varför man blivit det. De lättare kärleksgnistorna är de man själv kan kontrollera - oberoende någon annan. Exempelvis kärleken till ett djur. Ett djur är oberoende ditt dåliga morgonhumör. Ett djur bryr sig inte om ditt bryska uttalande kring dennes fula yttre. Det finns alltså inga risker. Djuret vill endast älska dig och bli älskad tillbaka på dina vilkor, oavsett vilket djur det är. It's a win-win-situation.

Dock, när kärleken blir beroende av två människors känslor för varandra, det är då det komplicerade börjar. Antalet faktorer som påverkar, är så fascinerande många, att det inte hinns med på 20 000 tecken. Än mindre att förklara dem detaljerat. Sånt skit, mina nyduschade rövslickare, kan man dock tala djupare kring i ett samtal med farbror psykolog. Dessa får pengar för att lyssna på er, detta får inte jag. Därmed avböjer jag all post kring "varför älskar min pojkvän inte mig längre?". Hur skall jag veta? Beror förmodligen på din fittpiercing.

En fin övergång vore en fin fortsättning. Denna fortsättning heter beroende. Ytterligare en vilseledande faktor. Hur många av er, kan med största möjliga lugn, säga att ni inte fått för er en massa känslor, som egentligen aldrig funnits? Ni önskade er så intensivt, så bedjande, så kraftfullt, en känsla av att vara behövd och älskad, att den ni föll för, egentligen var ett det - ni blev kär i kärleken. Ni slukades levande av besattheten. Besatthet för begär. Begäret av lycka.

Från en faktor till en annan - rädsla. Tillsammans med kärlek, de starkaste känslorna vi har. Båda i högsta relativitet i ett förhållande. Faktum är: Man måste våga för att vinna! Man måste våga låta någon vidröra ens hjärta. Man måste våga släppa taget. Våga falla handlöst mot den hårda kalla marken, blödandes, gråtandes - och så rädd för framtida smärta, att man velat stoppa det hela med smärta, och kanske till och med död. Våga förlora sig själv för ett ögonblick. Låta ödets allsmäktiga handflator gnida sig varma runt ens själ. Våga låta sig förnedras och förödmjukas, såras och skadas, i jakt efter den sanna kärleken - den sanna lyckan.

Fruktan för smärta kan få den allra tuffaste att stelna av skräck. Men utan smärta, vad vore då lycka värt? Berätta det för mig, ni får fem minuters betänketid.

Tyvärr, ni får inga fem minuter. Jag är väl heller ingen diktator? Sitt upprätt för helvete!

Livet vore ointressant utan smärta. Det är en del av ett "måste" i denna värld. Liksom onda människor måste finnas för att kunna belysa de goda. Hur skall någonting kunna vara toppen, om ingenting får vara botten?

En del av er har blivit så skadade. Så förnedrade. Så förstörda, att ni börjat tvivla på kärleken. Och er själva. Tankarna över det där lyckliga livet, vart tog dem vägen? De försvann med ditt självförtroende. En del av er har legat sömnlös om natten, gråtandes, i övervägande om Ert liv verkligen är värt att levas. Smärtan är så överväldigande, så den där kniven i lådan, inte längre återfinns i köket. Den ligger på ditt nattduksbord, skinandes i reflektion. Men, är den kniven lösningen på alla problem? Kommer den kniven skänka dig lycka? Men du kanske inte ber om lycka? Du ber om ett avslut. För döden, för dig, är ett slut på allt. Du väljer att inte känna någonting, istället för att känna smärta, inte sant? Du funderar på att ge upp - just när det blivit intressant. För hur mycket utvecklas man som person i ständig medgång? Inte mycket. Det är smärtan som utvecklar oss. Det är hanteringen av denna som gör oss till den vi är. Men du väljer alltså att inte hantera den alls, du kastar in handduken?

Känns livet hopplöst och du kommer aldrig bli lycklig? Fokusera för ett tag på den lycka du personligen kan frambringa - utan beroendet av någon. Kärlek är något du själv inte kan ro hem, det handlar om två personer. Det krävs bara en person för att förstöra en kärlek mellan två personer. Det spelar ingen roll hur vacker din morgonfrilla är, hur sexig din rumpa eller hur väl noppade ögonbryn du har, allt kan hända oavsett utsida, oavsett insida, oavsett allt.

Lär dig att mittpricken heter Bulls Eye, sporten heter Dart och spelarna är asfulla på lördagar - börja kasta pil! Allt du behöver är lite precision och en schysst darttavla. Finns billigt att köpa. Ägna dig åt livet - utan kärlek till partner, för en stund. Finn dig själv. Utvecklas. Väx som människa. Utmana dig själv!


En tanke for genom för att påminnas om din saknad
Du är saknad nu och för alltid

Flames to dust why must all good things come
to an end 18!1 -07

RIP
Thomas

KAn inte annat än bara le och kanske tråka ut er till max men att läsa gammalt
trams från förr kan ge ett leende och lite mys känslor =)
Eftersom allt har skrivits i speciella tillfällen av olika känslo stadium!

från 2005

Skönhet. Visst är det ett stort och himla vackert ord?  Men vad är då skönhet? För mig är skönhet en människa som ler mycket. Skönhet är människor som visar empati och förståelse, som kan se skönhet i andra människor. Lycka är skönhet för mig. Kärlek är skönhet för mig. Att respektera varandra, att hjälpa varandra och att försöka förstå varandra - det är sann skönhet.
För mig stämmer den gamla klyschan att skönhet kommer inifrån. För i mina ögon kan bara människor med vackert inre inneha sann skönhet. Skönhet har, för mig, inget att göra med hur man ser ut.

Vad kan man tro om kärlek egentligen? Jag är ju en sån människa som faktiskt bekänner mig till de troende. (hehe, fattade ngn min humor där?) Näh, antagligen inte. hahaha.. Jag tycker kärlek är svårt. Att förälska sig är lätt, men efter ett tag (ca ett år för mig oftast) är det ju faktiskt inte lika lätt.Det bästa jag vet är utmaningar, de flesta orsakar smärta när misslyckats med ngt eller liknande.. jag är kanske lite av en själv-sadist? hehe.. Livet är helt enkelt en serie lidande, men det är saligt underbart! ;D (piska och-/eller morot?)

Jag antar att det gäller att lära sig hur den andre tänker och försöka tillfredsställa den andre i lagom proportion till sin egen tillfredsställelse. Det kan låta enkelt. Det kan låta kliniskt, men det är sant! Däremot är det ju långt ifrån enkelt. =/ Det är ett livstidslångt heltidsjobb. hehe.. And I love it. Det är helt klart att alla vill uppnå ngt i sina liv som påminner om kärleken till sitt barn exempelvis. Denna känsla i olika former, det är tillfredsställelse iallafall för mig. Problemet är att jag gjort uppoffringar och omvärderingar av vad som är rätt och viktigt, så många gånger under stormiga förhållande att jag faktiskt tappat hatten flera gånger om. Det är tack och lov ömsesidigt.. hahaha.. Däremot kan man göra fel val, men det är iallafall det jag brukar ge mig in på. . ojoj.. usch och fy, varför skulle man vilja veta sådana saker om sig själv egentligen? hahaha.. tur att ingen jag känner är tankeläsare.
Men nog är kärleken bra, som att kasta sig utför ett vattenfall utan skyddsnät; skräckblandad upprymdhet, men man ser inget eller hör inget för bruset och allt vatten. När man sedan landar ner i dammen nedanför har man aldrig tur och landar i själva vattnet, det är förstås en klippa som är kall och fruktansvärt hård. (kan vara lindrigare) Det är verkligheten som "slagit" dig. Då tar det ett tag att lugna lillhjärtat och slicka sina sår; - Vem fan är det där? (går även att likna med "dagen efter" och baksmälla som går bort under återstoden av dagen)
När man sedan tar en titt runt omkring sig där man ligger på klippan, är det många som backar kvickt och vill hoppa utför ett nytt vattenfall, ngt man bara faller och faller i, det var ju underbart! Tyvärr är det omöjligt att bara falla och falla, även Niagara har ett slut. =/ Däremot kommer det mest underbara för de som vill stanna "ett tag" och simma iland. Det är här kärleken börjar stapplande ta sina första steg, som en bäbis med en klumpig blöja ungefär. hahaha.. jisses! ;P men kanske lite sött också. Nu måste man trevande lära känna varandra, i ett rum av mörker. De strömmar och jobbiga skogsstigar man sedan kämpar sig igenom och över, belönas (förhoppningsvis, annars ska man nog ge upp och välja ett annat vattenfall.. höhö) på det sätt han lär sig att du behöver få uppskattning på. Det är det som är så svårt, man går förbi varandra hela tiden! Det gäller ju att lära sig om den andre och sig själv, att man inte gillar vissa saker och gillar andra. Man kan ju inte hålla på och ge den andra det man själv gillar, ex. överskorpan, medan den andra hela tiden velat ha underskorpan! Hur funkar det? Jo, om man inte ser det som ngn viktigg del i förhållandet, men om det är viktigt måste man lära sig det om den andre. Fasen, det är tungt att få blommor och sweettalk, när man vill ha sex! You know what I mean. =D hahaha.. kärleksspråk, och det är fasen svårt och man måste vara medveten hela tiden. Det är såklart belöningar som motiverar! Annars kan man ju inte lära sig. Vi funkar ju som hundar till rätt stor del; En godis för rätt uppförande, en knäpp på nosen för dåligt uppförande. Kärlek för rätt, ja.. på det sättet.
Det är iallafall lite av mina tankar om kärlek och förhållanden, man får inget gratis, men kärlek är så många gånger bättre än ett fem-i-tre ragg eller en förälskelse! Jag har stannat iallafall - våga för att vinna!

Livet är mycket konstigt, hur man än vrider och vänder på det. Mycket konstigt.
Det är till exempel ett obestridligt faktum att vi alla är gjorda av samma ämne som dom mest intelligenta, kreativa, fantastiska livsformerna i hela universum. Dessutom så är vi sammansatta av precis samma materia som dom högsta bergen på jorden och dom starkast lysande stjärnorna i vår galax. Det här gäller förstås också potatisar, sniglar och köttfärslimpor - kanske är det därför som det är så mycket här i levet som är svårt att förstå.
Till att börja med, varför är vi så överdrivet imponerade och intresserade av stora dåd och ting, när det faktiskt är dom pyttesmå sakerna som tillsammans gör det stora möjligt?
Varför försöker vi alltid skapa egna små världar där vi kan inbilla oss att vi har fullständig koll på vår tillvaro, när vi ändå bara kan vara helt säkra på att vi inte har det? Varför fortsätter vi att tjata om att det viktigaste av allt är att vara sig själv, och sen finna oss i att vara pinsamt lika i så gott som allt här i livet?
Varför tror barn på älvor när vuxna inte gör det? Och varför hakar vi upp oss på sånt som vi inte är överens om, när det ju är skillnaderna som gör livet intressant? Halva världen är trots allt upp och ner, så det finns absolut ingen anledning att vi skulle vara överens om allting. Inte ens nåt så självklart som att man inte ska tugga med öppen är så accepterat som man tror.
Varför väljer vi att bråka och slåss när känslorna svallar, när det är mindre farligt, mycket roligare och lika avslappnande att dansa salsa? Och varför dras vi till vår egen art, när vi ändå har så många taggar utåt kring våra innersta tankar och känslor att vi aldrig kommer någon riktigt nära? Kanske känner man sig förvirrad av att livet inte alltid är vad det verkar.

Vår art är fullt upptagen av sitt yttre.
Vi har alla skygglappar på och ser bara det vi vill se. När vi till slut öppnar ögonen blir vi nog chockade av hur blinda vi har varit när vi betraktat världen och fått den att stämma med våra egna små planer. Med skygglapparna borta kan vi titta närmare på oss själva och ställa sakliga frågor om universum och vår plats i universum och vår plats i det. Med andra ord, söka meningen med livet.
Så vad är meningen med livet? Tja, det sägs ju ofta att "livet är en resa", men vart? En del säger att livet går ut på att söka kunskap. Om det stämmer, varför klär sig då kloka människor så illa?
Somliga säger att livet inte har någon mening, det bara "är". Jösses, va djupt! Sedan finns det dom som menar att vi bara är här för att bilda familj. När allt kommer omkring ligger vårt desperata behov av att fortplanta oss i våra gener. Det skulle i såna fall betyda att hela vår existens styrs av våra primitiva sexuella behov. Visst en långhelg, men hela vår existens? Jag skulle inte tro det.
Kom bara lite närmare så ska du få veta en hemlighet..... ALLT DET HÄR ÄR KORKAT!!!
Det enda tema som klingar genom alla dessa teorier om livet är kärleken. Kärlek, i all dess bräcklighet, är den enda mäktiga och bestående kraft som ger verklig mening åt vårt dagliga liv. Jag pratar förstås inte om romantiskt puss och kram, även om det också är rätt häftigt. Det är ett välkänt faktum att ett brustet hjärta gör mycket mera ont än citron i ett litet skärsår. Men den kärlek jag pratar om är elden som brinner inom oss alla, den inre värme som hindrar våra själar att frysa i förtvivlan om vintern. Det är kärleken till själva livet. Det är rösten som säger "Hylla livet, skapa!" Den ger dig lust och får dig att förstå att vissa saker här i livet är värda att dö för, men ännu fler är värda att leva för.

Gud vad jag saknar tiden då jag skrev som mest,målade och filosofierade allt låter så vuxet och insiktsfullt!
Vart tog den Tessan vägen ???

Gammalt inlägg ur en dagbok


"Om du har funntit sanningen i dig själv finns inget mer att finna i hela universum"



En förtrollad kväll kommer du att möta din själs älskade, den perfekta person, som kommer att uppfylla alla dina drömmar. Rätt? Fel!!

Denna fantasi som vi alla är så förtjusta i har sina rötter från livmodern, där vi kände oss så trygga och var i symbios med våra mödrar; det är inte märkligt att vi längtar tillbaka dit hela vårt liv.
Men det är alltså bara en barnslig dröm och det är förvånande att vi hänger kvar vid den, trots att verkligheten hela tiden visar oss ett annat ansikte.

All gemenskap är illusiorisk, idén om gemenskap okmmer från att vi är ensamma och ensamheten smärtar. Vi vill dränka vår ensamhet i relationer...

Ingen, vare sig din nuvarande partner eller en framtida drömpartner, kan servera dig lycka. Verklig kärlek kommer inte av att försöka tillfredställa dina behov av någon annan, utan genom att låta din inre rikedom och mognad utvecklas.
Då har du så mycket kärlek, att du helt naturligt drar älskare till dig.

Kärlek är att lära sig älska sig själv.

Vilken lösning!!

Hela havet stormar en social lek där jag inte vill delta.

Det handlar inte om hela havet stormar utan om stolsleken där det hela tiden handlar om att klara sig kvar när musiken slutar spela. Att i alla situationer använda list och rävspel för att vara kvar till slutet och vinna det åtråvärda priset.

När man var mindre och gick i skolan så satt alla små barnen i långbänkrader i matsalen och åt det som bjöds för dagen. När man blev äldre så ändrade sig utformningen på matsalen då det erbjöds små oaser där man bara kunde sitta 4 personer vid ett och samma bord. Det är då det sociala spelet börjar. Att vara smart och listig att hinna sätta sig först innan musiken stoppar så man slipper sitta ensam när platserna vid bordet är slut.

För istället för musik skulle ledaren sätta sig först och dom andra snabbt slåss om de övriga platserna. För det hade ju varit ett brott mot spelreglerna att ta ett bord och en plats innan ledaren satt sig. Då straffades man helt enkelt med att ledaren valde ett annat bord och man fick sitta ensam ändå.

Jag tycker att det där går igen hela tiden. Att det handlar om att hela tiden slåss med andra för att visa sig bra inför någon. Där det slutgiltiga målet är att uppnå den mest åtråvärda platsen.

Det känns som jag saknar den där tridstuppsgenen. Jag vill inte hela tiden sträva efter att vinna mark eller placering. Jag hittade ett lite löjligt exempel på just detta när jag surfade runt och hittade följande blogg.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Vi riktades trots allt till ett bord i bardelen som fanns i hörnet men när vi kom dit kom två grabbar och fräste "vi sitter här!". Lite förvånad sa jag "Konstigt, vi blev anvisade hit av hovmästaren." "Hörde du inte? VI sitter här!" Jag ryckte på axlarna och sa nått i stil med "Ok, ok..." Dejten stod och drog mig i armen så jag följde med ut.

Väl ute från stället börjar vi gå och han pratar om att jag varit sur (vilket jag häftigt förnekar, jag var bara förvånad att bli anvisad ett ord och sedan ändå inte få det) Det fortsätter med att han säger "Är det något typiskt Göteborgskt det där, att vara aggresiv på krogen?". Nu började jag tröttna på honom så jag svarade, rätt skarpt: "Jag vet inte, är det något typiskt Stockholmskt att ryggradslöst backa ner när någon snor ens bord?". Han tvärnitade mitt på gatan och sa "Nej. vet du vad, det här funkar inte." "Nej, sa jag, det har du helt rätt i." Så vände jag på klacken och gick."
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag skulle väl säga att jag ställer mig frivilligt i den katergorin som hon placerade sin träff för kvällen. Det finns liksom inget att bråka om. JAg väljer mål eller placeringar där man inte behöver slåss med andra för att få det man önskar. Jag funderar om många resonerar att det som många vill ha skulle vara bättre på något sätt ?!

Jag funderar om det är av ren feghet att jag väljer att påpeka att det är ingen ide att leka socialt med dom andra eller att jag värderar ömsesidigthet bättre. Där man skulle kunna säga att man är trygg på en plats som man gillar själv och andra gärna ser dig i, iställt för att kriga med andra om en bättre plats som du förmodligen skulle kunna buffla dig till när musiken slutar spelas.

Linda tycker : "Fy helvete vad du analyserar varenda litet ord, människa! Att du orkar! Blir man så av att läsa lite psykologi?"

Att läsa psykologi ger dig verktyg till att se på saker ur andra perspektiv. Det är inte alls alla som väljer att göra detta. Det är både spännande och skrämmande på en och samma gång att vrida och vända på saker. Det kan leda till att man förstår sig själv på ett nytt sätt. Varför man handlar och förstår sin omvärld på ett visst sätt.

Det kanske måste finnas en vilja att gå utanför sitt skal och sina invanda handlingsmönster och fråga sig varför man gör och tänker som man gör.

--------------------------------------------------------------------------------

Sideshow BOB Egots filosofihörna

En simpsonsfigur som i några avsnitt utför sin välplanerade hämnd. Jag känner mig lite sådan då jag i nästan ett halvår i förväg tänker ut ett möjligt scenario som kommer att utspela sig. Hur jag skall ifrågasätta handlade för att få folk att inse hur "normalt" men ändå konstigt deras beteende är. Jag är rätt medveten att det förmodligen kommer att rasera något som varit rätt ihåligt en lång tid.

Det handlar inte om att folk inte får göra som dom vill, utan mer avsaknad av sammanhang mellan agerade och trevlighetsgrad.

Jag vet om Big love känns så genom äkta när man först har pratat om "hämnd". Man kanske gör sig själv och den andre en tjänst genom att föra upp det till ytan så folk slipper uppleva en skillnad mellan det humör ( trevligt ) och deras egentliga känsla gentemot mig som speglas av ett ickehandlande. Det kallas emotiv dissonans och leder till ångest. Så egentligen är jag ju en rätt snäll tjej.

In the mood !


Lite upphittat och bort tappat skriveri från en gammal dagbok=)


Marken framför mina fötter består av skälvande, branta uppförsbackar och jag har kvicksilver i hela hjärtat.
Lilla kvicksilver hjärta

Med lätta små vingar hoppar jag från moln till moln.
Jag som stuttsar fram i en kärleksatmosfär.
Jag orkar vad som helst när det gäller dig.
Mitt lilla hjärta gör allt för dig..
Kärlekstrams.

Kanske lite mingel med Dyngis ,Alma och ida så dom får lära känna varann
innan utlandet =)
Kanske nån gång i Aug??
vin dunk eller två =P

Hör av er =)
 

Surr surr i nattmössan

Det tycks som om vädret här inte vill bestämma sig,börjar dagen med att upptäcka att man har sängen helt för sig själv sträcker på sig ,lägger sig tvärs över och bara njuter innan alla pälsbollar inser att man är någolunda vaken och går till mys attack allt för att man ska stiga upp ur himmelriket och mata kräken =PMen underbara kräk!!!
Tittar upp ur min fil tallrik med ett leende och upptäcker att solen skiner och tempen står på 20 g i skuggan på med bikinin och flipp floppisarna kast in hunden i bilen och for ut till Kaasa la sig på bryggan och njöt av ensamheten och tystanden*skönt*
Hade dock en hund som promt hade bestämt sig att det var överskattat att roa sig själv med att tex bada,leka med pinnar eller gå på upptäcks färd nej på mattes mage ska vi sitta och filosofiera hur det nu stavas =)Så efter lite knuffandes och bökandes i nästan tre timmar så blir det kallt och mulet.
Bestämmer mig för att åter packa in mig själv och hunden i bilen och fara hem,bara tanken fick mig att bli uträkad så ringde Tessan för sällskap hängde med ut till Lena och Johans stuga där vi satt och surra ett tag med kaffe och mackor =) Sedan börjar det rengna alla suckar ,bara att kasta in alla saker och in med hunden i bilen igen...Hittar ett stick med ansiks färg i svergies flagg färg från nån macdonald box som jag ger till Hanna ack vad jag ångrar mig,ungen kletar färg i hela ansiktet plus att hon inser att om man blandar gult och blått ihop så blir det grönt =P Sen hulken tema behöver jag säga mer !!!=)

Sen en klapp på huvudet!!
Gymet idag igen gick grymt bra trots träningsvärken i magen..
Sen väl hemma strålar solen igen,Bestämmer oss för att grilla med Tessan och Daniel,blidde mumma men alldelens för mycke mat i magen så mat koma slog sedan in =)Blev inte mer skojjigheter än det..Och nej till hon som undrar bara för jag pratar bebbisar så har jag ingen bulle själv som gräddas =P

Känner att dethär blev mycket svammel med dittan och dattan så kanske skulle kasta mig på sängen med en bok att somna till...

Natti natt alla natt suddare

PS....Hundar på studsmattor funkar inge vidare DS....